tänker tillbaka på den senaste månaden och försöker intala mig själv att jag har haft tur som fick kommer iväg som jag gjorde, att det är över nu, att det roliga är slut och att det är dags att gå vidare här hemma. men jag kan inte hjälpa att längta ihjäl mig efter det som va. helst av allt så vill jag  bara sätta mig på ett plan tillbaka till tjejerna och turkland. för varje sekund som jag är själv och har tråkigt så tänker jag på allt roligt som hände där nere. alla störda saker som hände, som vi bokstavligen har garvat läppen av oss åt i dagar. kännde mig splitrad innan jag åkte och tänkte att allt skulle bli bättre bara jag kom iväg och de blev de, men nu är jag hemma igen och tillbaks på ruta ett! jag vet inte vad jag vill eller hur jag ska göra de. det flyger tusen tankar i huvudet hela tiden och ingen utav dom gör mig klokare..