Som de allra flesta redan vet så förlängde jag min resa i ayia napa med en liten sjukhusvistelse.
Så tänkte att vi reder ut det här och nu, dels för att jag vill komma ihåg de själv och så slipper folk fundera, spekulerar osv.

Efter en helt vanlig och skitrolig utekväll bestämde vi oss för att vi skulle gå hem till hotellet och slänga oss i poolen innan de var dags att kasta in handduken för den kvällen. " är huvudet dumt får kroppen lida" och lite så vart de väl denna kväll. Bestämde oss för att ta en genväg hem över en kyrkogård med stålstängsel på kanske två meter eller nått sånt. Så klättrade över där och när jag hoppade ner måste högerarmen på nått sätt hamnat bakom. Trodde bara att armen fastnat mellan två staketdelar. jag säger till melissa "nu bröt jag armen" medans hon skrattar och säger "nej". efter det kollar båda upp och jag kommer faktiskt inte ihåg vad min första tanke var. Men ser att en stålpinne gått in i armen, inte igenom armen! Utan från armvecket ungefär och ner mot handleden. jag försöker "kroka ur" armen från stängselt men de går inte, den sitter för djup och för långt in. då hör jag nån, vet inte vem men orden ekar i skallen "lyft upp henne då". Melissa och Sofie, samt två av våra grannar från hotellet lyfter mig i benen så att jag kommer upp i rätt höjd och kan slita loss armen.

De sprutar blod åt alla håll och kanter när jag kommer loss. det låter ungefär som om nån häller ut en flaska vatten brevid mig, men kollar ner och ser att de är blod. jag känner skräcken och rädslan komma, men jag slår bort den. jag måste vara lugn. måste vara vaken och lugn tills jag kommer till sjukhuset.

tankarna snurrar i huvudet samtidigt som jag i bakrunden hör hur dom andra pratar. vi var ju på en inhängnad kyrkogård, och nu måste vi hitta en väg ut. ena killen från hotellet har slängt av sig sin tröja och vi har stoppat min blödnig så gott vi kunnat med den. han springer runt och försöker hitta en väg ut, medans jag behöver sitta ner. svimkänslan kommer ikapp. melissa är med mig hela tiden. hon är lugn och upprepar orden " det kommer bli bra" som ett eko hör jag sofe, hon är inte lugn. hon skriker, hon gråter och hon är arg. troligtvis för att hon är kvar på andra sidan stängslet. "amaaaandaaaaa" , jag orkar inte svara.

när vi väl hittat en utgång leder melissa mig mot en taxi för att ta oss till sjukhuset i. jag vet då inte vart sofie och den andra killen är. jag skriker till han som vart på samma sida som oss "hämta anna, hämta henne nu". framme på sjukhuset tar dom emot mig direkt. jag slappnar av. känner mig lättad över att ha en doktor brevid mig. melissa är fortfarande med och de känns tryggt. jag vill sova nu, och de får jag. mitt i allt hör jag hur dom andra staplar in. hur sofie ber läkaren att dra åt helvette när han vägrar släppa in henne. allt är väldigt suddigt och jag kommer bara ihåg en liten del av vad som skedde på  "akuten".

hur som helst så vaknar jag upp på sjukhuset dagen efter, jag väntar på nån handkirurg som måste kolla på såret. resen av tjejerna kommer dit direkt på morgonen, melissa sov kvar med mig. kollar upp och ser deras bekymmrade ansikten och så kommer tårarna. ringer hem, grinar lite till. sen kommer doktorn.

Han tar en titt och beslutar att en operation är nödvändig. på en gång, nu. en timme senare har jag hunnit vart på röntgen där jag höll på att svimma två gånger innan dom fick sig nån bild och yttligare ca en timme senare låg jag på operationsbordet. att vakna upp ur narkosen är en sån skum känsla, när doktorn ska väcka mig så hör jag hur han säger mitt namn flera gånger. men i min dröm så är det ingen doktor som står där utan en helt annan person. de var så värkligt trodde verkligen att "han" var där, innan jag slår upp ögerna och ser kirurgens ansikte.

under operationen märker man ialla fall att artären är av och att muskler och massa annat är mycket skadat.  de är pga att artären är ihopsydd jag måste ligga kvar en vecka till då en del av behandlingen består av blodförtunnande sprutor. Och där med flygförbud. Fick också tre olika antibiotika tre ggr om dagen.

melissa fixade så hon kunde vara ledig från jobbet och var kvar med mig på sjukhuset i cypern. vad skulle jag ha gjort utan henne alltså? dagarna på sjukhuset var långa, för långa. och jag längade hem precis hela tiden. spelar nog ingen roll hur gammal man blir så vill man vara hos sina föräldrar, familj och vänner när man är sjuk eller har gjort illa sig. Pga blodförtunnandet så lät dom mig inte gå ut heller, inte ens till supermarket runt hörnet. och det var ett litet sjukhus jag låg på. vankade runt i korridornen när rastlösheten tog över, sov, åt och kollade på massa film.

men så kom dagen med stort D. hemfärd! en taxi kom och hämta oss och vi käkade gott (och dyrt) på flygplatsen innan vi satt oss på planet hem. möttes av lillen, fidan och pappa när vi kom ut. lyyycka! kände jag då. jag var äntligen hemma!

Konstigt nog har jag inte haft nå ont under hela tiden. Är dock ihopsydd längs nästintill hela underarmen, så de blir ett snyggt ärr! Har vart hemma en vecka nu och inte mycket har hänt men läkare och grejer. Förhoppningsvis får jag komma upp på måndag och sedan läggs en plan med sjukgymnastik osv efter de. Tummen har inte kommit igång än hellre, kan inte böja den. Väntar och ser om den blir bra eller om yttligare en operation väntar!? Är förtillfället sjukskriven och bor hos pappa då helt vardagliga sysslor kan bli ett problem med bara en vänster hand.. Suck.

Som tidigare nämnt drog vi iväg 6 tjejer till ayia napa för lite semester innan hösten skulle slå till.

Hade en härlig vecka med sol, bad och festligheter samt mysiga resturangbesök :) hotellet var väl lite risigt, men bra stämning och mycke ungdomar! Vi bodde längst ner och hade poolen precis utanför altanen!

Vi var duktig på den fronten att vi alltid klev upp runt nio, åt frukost och sedan pallrade oss till standen. Vi tog en båttur en dag och var på vattenlandet en dag.

Tack tjejer för den veckan:)

I vanlig ordning har jag haft min lediga dag. Som bestått av tvättning, matlagning, en sväng till Valbo och sist men inte minst soffhäng med lillish till kristallgalan!

Anledningen till Valbotrippen är att både jag och lillen är inne på att skaffa oss en varsin ny TV. Men de är ju typ en hel vetenskap att välja rätt, bäst och till bra pris. Känns som om pappa får va med och säga sitt i den handlingen.

Fyra dagar och tre arbetspass kvar till Cypern nu också. Började packa idag och Herregud va dålig jag är på de och vad saker man "måste " ha med sig. Som vanligt hinner jag packa om och byta ut kläder hundra ggr om innan de är dags.